Årets bilder från Patrik och Roine
Yr Ole Wen, Wales oktober 2024
Patrik om sin bild:
Att välja ut årets bästa bild är alltid en utmaning.
Hur ska bilder värderas mot varandra? Och hur ska man väga in upplevelser, minnen och känslor som bilder väcker? Det är minst sagt svårt, men också en uppgift jag ofta ger deltagare på våra kurser och resor. Då handlar det kanske inte om ett helt år, utan om en dag eller en vecka men det kan vara nog så utmanande. Samtidigt är det en övning som alltid är väldigt nyttig, både för dem och för mig själv.
Jag har gått fram och tillbaka mellan olika bilder men till slut landade jag i denna från Wales. Den har, enligt mig, ett stort värde som bild men väcker också många minnen.
Bilden är fotograferad vid sjön Llyn Idwal med berget Yr Ole Wen i bakgrunden. Från just den här vinkeln får berget en väldigt fin form. Jag hade faktiskt fotograferat exakt detta utsnitt tidigare på morgonen, men då utan moln och utan något ljus på berget. Det var en ganska blåsig morgon, så jag hade krupit ner i lä, plockat fram min termos och hällt upp en kopp kaffe när jag såg att det plötsligt började komma ljus på både molnen och berget.
Snabbt som attan tog jag fram kameran och började leta kompositioner. Då dök bilden jag hade tagit tidigare på morgonen upp i huvudet. Just det, jag borde ju så klart göra den bilden igen! Sagt och gjort – jag småsprang till stenen där jag hade stått tidigare, ställde upp kameran med samma objektiv och samma komposition. Allt klaffade!
Ljuset värmde upp både molnen och berget, och de reflekterades fint i vattnet. Förbi mig rann sjöns kalla vatten i en behaglig ton, och stenarna ramade in scenen vilket ledde blicken mot berget – bildens självklara mittpunkt. Jag hade också lite tur, för just då fyllde molnen upp himlen på ett behagligt sätt. När jag tittar på bilderna jag tog före och efter insåg jag att molnen låg perfekt i kanske två minuter.
Jag är väldigt nöjd med bilden och tycker att den visar hur bra det kan vara att ha en bildidé i huvudet, ifall ljuset väl dyker upp. Jag trodde verkligen att jag skulle få dricka mitt kaffe utan avbrott, men sällan har kaffe smakat så gott som när jag efteråt kunde krypa tillbaka i lä och avnjuta en ny kopp. Den första var rätt kall vid det laget.
Roine om Patriks bild:
Vilken fantastisk bild, Patrik, och vad kul att du äntligen tog dig till Wales – ett område du pratat om länge. Och vilket drömområde för landskapsfotografering! Det var väl ganska givet att det skulle bli någon bild från Wales till årets bild för Patrik, men vilken av alla dessa fina.
Det är verkligen inte lätt att välja ut en bild från årets bildskörd, du gjorde ett bra val tycker jag.
Minnen från en resa slår ofta högt på listan, i det här fallet så skalas minnen bort och bilden blir till en njutning för betraktaren. Berget i mitten ger bilden en tyngd och stabilitet som verkligen lyfter kompositionen. Den stående bildytan känns självklar här och framhäver landskapet på ett sätt som är både klassiskt och kraftfullt. Det här är landskapsfotografi på riktigt.
Vattnet i förgrunden – reflektionerna i vattnet – tillsammans med ljuset, molnen och de bastanta stenarna skapar en harmoni som gör att bilden dröjer sig kvar. Man vill återvända till den om och om igen. Ljuset är dessutom magiskt, den gyllene tonen som når toppen av berget ger en känsla av stillhet och tidlöshet. Det är precis den typen av ljus man alltid hoppas på som landskapsfotograf, och Patrik har verkligen tagit vara på det.
Man kan nästan känna den friska luften, höra forsens brus och uppleva platsens tystnad på samma gång. Det här är inte bara en bild, det är en känsla, en stund som frysts i tiden. Precis vad bra landskapsfotografi handlar om. (Och så känner man en svag doft av kaffe i vinden).
Bra jobbat, Patrik. Nästa gång följer jag med! Med sådana här bilder är det omöjligt att inte inspireras. Wales finns nu också på min önskelista av platser att besöka.
Ramvikslandet Bohuslän april-2024
Roine om sin bild:
Jag vet inte riktigt varför jag tycker så mycket om den här bilden. Kanske är det enkelheten som tilltalar mig, eller kanske är det för att jag har sett dessa två stenar ända sedan första gången jag besökte Ramsviklandet i början av 90-talet. Då fotograferade jag dem aldrig – jag bara gick förbi. Havet på andra sidan stenhällen lockade för mycket. Horisonten drog mig över kanten.
Ibland är det svårt att förklara varför en bild betyder något. Kanske är det rentav ibland en fördel. Känslan stannar kvar, innanför huden, bortom tekniska förklaringar. Det är inte linjer, ljus eller komposition som gör att jag gillar den här bilden – det är något annat som triggar min nyfikenhet.
De där två stenarna ligger bara där, stilla och oförändrade, och har kanske gjort det ända sedan den senaste istiden, Weichsel-istiden, som släppte sitt grepp om Bohuslän för ungefär 10 000 år sedan. Bara den tanken känns monumental.
Deras placering i landskapet känns nästan som om någon noggrant iscensatt dem för en kamera. Samtidigt är de så naturligt kamouflerade av omgivningen, så djupt en del av platsen, att det känns självklart. Som om de alltid har legat där, orubbliga i 10 000 år.
Patrik om Roines bild
Svartvitt, storformat – ja, vad annars skulle det komma från Roine? Men jag tycker ändå att just den här bilden skiljer sig från det jag vanligtvis förknippar med hans bildstil. Den är mjukare och lite försiktigare i sitt uttryck. Roines bilder brukar ofta vara ganska mörka i vissa partier, men den här har en mjukhet och ett ljus som känns annorlunda. Väldigt fint annorlunda, tycker jag.
Jag gillar verkligen luftigheten i bilden. Allt utrymme runt stenarna bidrar till att skapa en harmonisk och lugn känsla. En utmaning med mjukt ljus är att få till ett djup i ett så stort landskap, vilket Roine faktiskt har lyckats väldigt bra med här. Stenarna sticker ut på ett snyggt sätt från de omgivande partierna, och klipporna uppe till vänster ser jag som oerhört viktiga för att ge bilden en tredimensionell känsla.
Himlen har också en mjukhet som är väldigt tilltalande och passar fint ihop med resten av bilden. Det är verkligen fint att Roine har valt just denna som sin bästa bild i år. För mig växer den för varje gång jag tittar på den. Jag upptäcker något nytt, ser en ny nyans och känner att jag går djupare in i bilden.
Det här är en bild jag verkligen skulle vilja se på en vägg, eftersom jag tycker att den kräver tid av mig som betrakta den fullt ut.